Läsflyt och flytande lässtunder

Trots få uppdateringar av mig på den här bloggen har jag inte alls tappat läslusten, tvärtom har sommaren bjudit på många sköna lässtunder. Det är bara det att Lottas blogginlägg väckt min nyfikenhet på otaliga böcker och därför plockade jag ihop några egna och lånade böcker från bokhyllan som jag bestämde mig för att läsa till näst.

Just nu håller jag på med Jag, En av David Levithan. Som ni ser på bilden har jag hittat en riktigt skön flytande läsplats också. Här passar jag helt fräckt på att göra lite reklam för företaget Crevendis flytande mattor, kolla på kelluvamatto.com om du också vill guppa omkring med din bok. Företaget är grundat av ett glatt gäng tradenomstuderande och de stabila mattorna kan man ha mycket skoj med.

Av de övriga böckerna kan jag verkligen rekommendera den för mig helt nya bekantskapen Annabel Pitchers Tusen och en chans. En suverän ungdomsroman, välskriven och med en stark story som man kommer ihåg länge efteråt. Och John Green tycks kunna bjuda på hur många berättelser som helst, Efter Alaska gjorde mig inte besviken. Bok två i Maze Runner serien var om möjligt ännu mer spännande och ännu groteskare än den första. Men Kraften har jag faktiskt inte läst ännu - jag ville spara det bästa till sist! Ni hittar Lottas utförligare inlägg om dessa böcker här på bloggen.

Det händer tydligen

Det som jag ständigt är på jakt efter är korta lättlästa bra ungdomsböcker. Det är ingen konst i världen att få läsande ungdomar att bli inspirerade att läsa ytterligare en bok - oberoende genre. Men att lyckas få lässvaga elever att verkligen läsa och slukas upp av historier är ett evigt dilemma för en moddalärare; det kan gå hela högstadietiden åt till att medla, samtala, sporra och försöka pricka in rätt bok och ändå behöver man inte lyckas. För en del elever kanske koncentrationsförmågan säger stopp, eller läs- och skrivsvårigheterna är en naturlig förklaring till att man inte vill (eller kan) läsa men det finns de där eleverna som har alla förutsättningar att klara av att läsa en bok men bara inte har fått tag i den där rätta storyn; den som skulle göra att de väljer att läsa vidare och där boken blir som en fortsättning på det egna livet. Och då är det en lite tunnare och lättläst bok som är svaret. Inte en tegelsten, inte en bok för unga vuxna, inte en bok med för svårt språk - utan en bok som känns överkomlig och blir en inkörsport till att man till och med vill läsa lite mer.

Och det är här jag upplever att min roll som lärare är så otroligt viktig. Jag behöver känna till ungdomslitteratur. Jag måste kunna rekommendera böcker till en massa olika individer som alla har olika villkor, olika intressen och olika önskemål om ämne. Och det är ju också därför vi med Daniela i grund och botten bloggar; för att själva plöja igenom en hel del ungdomslitteratur men också för att komma ihåg vad vi läst för att klara av att guida våra elever rätt. Men det här är ett arbete vi aldrig kommer att bli klara med och inte heller ett arbete som nödvändigtvis alltid leder oss rätt. Mitt mål kommer ändå ständigt att vara att försöka göra mitt bästa och hoppas på att få läsovana elever att fatta tycke för en bok - och är det jag som har rekommenderat just den boken får jag klappa mig på axeln och highfiva första bästa person jag träffar. Den känslan, den känslan!

Nattbuss 198 av Niklas Krog är just en sådan bok som jag tänkte att kunde vara en fängslande lättläst, lite spännande action-bok för en läsovan elev i årskurs 8. Allt det sade pärmbilden åt mig.

Jag kan inte direkt säga att boken blev ett bottennapp för kanske den ändå någongång kommer att dyka upp i mitt tankeflöde och kännas rätt när jag är på jakt efter en bok åt någon. Men den övertygade inte direkt. Och det händer tydligen att jag blir besviken på en ungdomsbok och känner att den nog inte är en bok att rekommendera. Nattbuss 198 handlar om den rikssvenska tonåringen Johan som en morgon vaknar upp i sin säng med ett stort kliande sår på halsen. Han börjar så småningom minnas allt mer och mer och det visar sig att han under natten varit med i den nattbuss som det talas om i alla nyhetssändningar; den som kraschade, brann och blev en dödsfälla för fem personer.

Boken för oss också över till Finland och några mystiska händelser i de ödsliga skogarna i öster. Där utreder man mordet på några jägare och det visar sig att det är frågan om något konstigt - och mycket ovanligt - som på ett aggressivt sätt har rivit jägarna i små bitar. Det är inte något en annan människa skulle klara av, och inte heller något ett djur skulle göra. Så vad är det är och på vilket sätt har det att göra med nattbussen och Johans kliande sår?

Det som jag inte gillar med boken är att Johan som karaktär blir så platt, så intetsägande och han övertygar inte mig som läsare. Det känns också som om boken saknar känsla - det blir rent av lite ointressant. Genremässigt är det frågan om en rysare, eller skräckroman, och jo; det blir nog lite kusligt mot slutet. Den har alla förutsättningar att bli en bra historia men någonstans har jag lust att hoppa av, och den känslan vill inte ge med sig. Tyvärr.      

Som en fluffig gräddtårta med söta jordgubbar ovanpå

Jag gör nog annat än läser också. Tro mig. Till exempel brukar jag:

- oavbrutet plocka undan saker (och i nästa sekund kommer mina ångvältar till barn och drar ner allt från hyllorna, plockar ut allt från skåpen, råddar mina system och driver mig till vansinne).

- laga mat i det oändliga (visst blev det någonstans en miss i planeringen när gud skapade människan - jag menar, varför såg hon inte till att en måltid i veckan räcker?!). 

- jogga i gåtakt (Stockholm halvmaraton närmar sig med stormsteg och om - OM - jag skall springa behöver jag lägga in fyra växlar till. Oh my.).

- gå omkring och grubbla på om det är tufft och häftigt och snyggt med en gammal stor sliten hyvelbänk i vardagsrummet eller om det rent av är så löjligt något bara kan vara och jag inredningsmässigt tar fem steg tillbaka. Hjälp mig nån.

- lära min son dansa (jag har ett projekt i mammas sommarskola och det är att få honom att fatta takten och dansstegen - min största förhoppning är att han blir en bättre dansare än sin far. Men å andra sidan har han det lätt; han kan ju inte bli värre än sin far heller.). 

- öva mig på att inte lägga mig i mina barns gräl. Jag har faktiskt lärt dem att man måste kompromissa, att det inte lönar sig att skrika, att man inte får bli fysisk och att ordförrådet måste vara så stort att man kan lösa en konflikt utan problem. De borde kunna lösa sina interna strider på egen hand (who am I kidding?). 

- ja, och sånt där som att städa, gå på vessan, handla mat, skriva blogg, bädda sängarna, tvätta byke, skura mattor, fixa fotoalbum, vattna blommorna och ja; du fattar. 

Så, visst är du övertygad om att jag har ett liv också vid sidan av mitt läsande? Med det sagt kan jag gå vidare till att berätta om boken Anna och den franska kyssen av Stephanie Perkins. Och när jag nu tänker tillbaka en vecka till min läsning av den boken kan jag inte annat än småle. Den är nog by far (mental notering: nu är jag ju moddalärare så jag får sluta upp med alla mina engelska uttryck nu) den sötaste boken jag någonsin läst. Söt som rosa marshmallows, eller som en härlig gräddig sommartårta med flygande fina fjärilar omkring. Att läsa Anna och den franska kyssen gjorde mig på så gott humör att jag faktiskt skulle vilja börja om från början och läsa den igen. 

På baksidan av pärmen står det: "Magisk... fångar verkligen känslan av att vara förälskad.", "Väldigt romantisk. Du borde dejta den här boken.". Och ja, det handlar om kärlek och förälskelse. Anna från Atlanta flyttar till Paris för att gå sitt sista skolår där och i världens mest romantiska stad träffar hon Ètienne St. Clair som är elev i samma skola som hon börjar i. Året i Paris blir det mest omtumlande, hjärtslitande och fantastiska.

Det är glatt, mysigt, fnissigt och laddat. Just så som en förälskelse känns. Dessutom är boken luftig och lättläst och passar perfekt in då man behöver läsa något som får en på gott humör. Det är en en ungdomsbok men jag tycker den passar för vem som helst som någongång varit sådär härligt förälskad och vill uppleva det pånytt. Och vem vill inte det?! Visst, det finns en hel del man kunde vara kritisk till också - men det orkar jag inte vara nu. Jag har ju sommarlov - sura, buttra och klandra kan jag göra i vintermörkret sen. Då det är befogat.

På tal om att göra annat än läsa ska jag faktiskt imorgon kväll ut med mina kompisar. Oj jestas, jag vet ju inte ens hur man gör längre. Några användbara tips, anyone?

Magnifikt

Ni var många som reagerade när jag nämnde att jag läser Giganternas fall av Ken Follett; och ni var alla av den åsikten att boken och bokserien är fantastisk på många olika sätt. Jag kan inte annat än hålla med.

Follett var för mig en helt ny bekantskap och Giganternas fall gav han ut 2010 och det är den första delen av tre i en serie han kallar Århundradettrilogin. Den skildrar fem olika familjer - från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales - och de är alla representanter från olika miljöer och samhällsklasser. Det de har gemensamt är att de lever under en orolig tid i vår del av världen då första världskriget och ryska revolutionen bryter ut. Till en början är det svårt att hänga med i vem som är vem men rätt så snabbt vävs man in i intrigerna och alla personporträtt är verkligen fascinerande och det är svårt att inte krypa in under skinnet på karaktärerna. Det säger PANG och man blir man besatt av att vilja läsa mer och veta hur det kommer att gå för dem allihop.

Giganternas fall är en historisk roman som blandar fakta med fiktion. Follett har gjort ett häpnadsväckande arbete med den historiska autenciteten och får de fiktiva rollerna att synkronisera med verkliga personer på ett fenomenalt sätt. Vi möter t.ex. Winston Churchill och Woodrow Wilson. Historiker kanske kan ifrågasätta de världshistoriska aspekterna men för en nolla som mig - iallafall nolla när det kommer till historia - är all form av repetition av viktiga historiska händelser enormt bra. Och när det kommer till kritan: vem bryr sig om allt stämmer? Inte jag iallafall. Några historiska felananalyser står inte i vägen för en häftig läsupplevelse och det var exakt det som boken blev för mig. 

Allra bäst tyckte jag om att läsa om de smarta kvinnorna Ethel Williams, tjänsteflicka på Earl Fitzherberts (den nionde rikaste mannen i Storbritannien) gods Ty Gwyn och Lady Maud Fitzherbert, Earlens syster. De är båda representanter för en ny modern kvinna och är skrämmande liberala i en tidsålder då det inte lämpar sig alls att ha åsikter som deras. Så småningom kommer de två att föra en kamp för kvinnlig rösträtt. Jag gillade faktiskt också att följa med hur det gick för Lev Pesjkov, en rysse, tjuv och bråkmakare som mördar en man, lämnar en kvinna som väntar hans barn och far iväg med brodern Grigorijs pass till vad han hoppas är Amerika där han skall finna lyckan. 

På åttahundraåttiofem tättryckta sidor hinner det hända en hel del. Men aldrig - aldrig - känns boken för lång eller på något sätt uttråkande. Ni som har gillat Jan Guillous Brobyggar-serie kommer att älska Århundradettrilogin eller vice versa. Och Ken Follett; ja han verkar vara en av världens mest sålda författare. Så för mig var det nog på tiden att stifta bekantskap med hans böcker. Fortsättningen på Giganternas fall heter Världens vinter. Den ligger här hemma på bordet tillsammans med den sista delen Evighetens rand.

Bilden lånad från Pinterest: https://fi.pinterest.com/pin/457185799645177048/

            

En iskall historia

Med till Kretas värme tog jag en bok med en något avkylande effekt, en historia att få riktigt kalla kårar av. Även titeln, Istvillingar, tyder ju på det. Boken är skriven av S.K. Tremayne, en pseudonym. De glada barnropen vid hotellpoolen gav en lite absurd motvikt till berättelsens kusliga intrig, men en nödvändig sådan för att lättskrämda jag ska klara av att läsa boken. Jag skulle inte läsa denna bok ensam hemma i höststormen om vi säger så. Lotta har ju också läst åtminstone en lite för spännande historia i sommar, är det av samma orsak?

Paret Sarah och Angus Moorcroft levde i en välbärgad idyll i London med sina två identiska tvillingar, tvillingar så identiska, perfekta och ljuvliga att alla fascinerades av dem. Till och med föräldrarna fick hitta på olika tricks som att måla en nagel i en viss färg på ena barnet för att skilja dem åt. När tvillingarna, Lydia och Kirstie blivit sex år gamla går det förstås att skilja dem åt efter personligheten så föräldrarna slarvar allt mer och låter dem t.ex. klä sig i likadana kläder eftersom barnen själva gillar det. Så en dag händer det som inte får hända, den ena tvillingen ramlar ner från en balkong och dör.

Det var bakgrunden. Då berättelsen börjar har det gått ett drygt år sedan dagen då Lydia dog och Kirstie blev enda barnet. Hos Sarah väcks dock tvivlet, var det verkligen Lydia som dog? Kirstie beter sig allt mer som Lydia brukade bete sig, är det en del av barnets sorgeprocess eller är det ändå Lydia som överlevt? Det finns inget sätt att ta reda på. Barnets förvirring blir allt värre och så även Sarahs. Angus har haft svåra alkoholproblem sedan olyckan och blivit av med sitt jobb. Föräldrarnas förhållande håller på att falla sönder. För att komma över sorgen överger familjen allt och flyttar ut till en isolerad ö i Hybriderna, där de börjar renovera det gamla fyrhuset för att få det i ett någorlunda beboeligt skick. De är ensamma på ön, det går mot höst. Barnet beter sig allt mer självdestruktivt, Sarah försöker desperat hjälpa barnet och ta reda på vem av tvillingarna hon är och varför hennes identitet blir allt suddigare. Angus bär på ett enormt raseri och anklagar Sarah för olyckan, han försöker också hålla ihop familjen och undertrycka det växande behovet av att åsamka Sarah verklig skada. Sanningen om vad som hänt är förstås otäckare än man först kunde föreställa sig.

Berättelsen är spännande uppbyggd, huvudpersonerna blir varandras motpoler och läsaren vacklar mellan att tro på Angus och Sarah. Vem är minst galen här? Boken funkar utmärkt som underhållning. Man kan kanske irritera sig på trovärdigheten och karaktärernas enkelspårighet, men spännande är det.

Bara krig, tycks det.

130 sidor av 880 kvar i Giganternas fall; du ska veta att jag totalt är uppslukad av 1900-talets krig i Europa och alla möjliga livsöden därtill. Men mer om det i ett annat inlägg. Tur iallafall att det är sommarlov och man får tänja på morgonläsningen till - hmm - tie. Och lässtund mitt på dagen måste man ju ha och eftermaten-häng på soffan med en bok och däremellan kan man ju alltid stjäla till sig lite ensamtid på WC. Mitt tips är att gömma en bok där så förgylls även den lilla stunden.

Får se nu. Det var inte det jag skulle skriva om. Utan: Så har jag det nu av Meg Rosoff. Den gavs ut redan för elva år sedan på svenska. Jag blev intresserad av Meg Rosoff efter att ha läst Älgbarnet. Kort därefter fick Rosoff ALMA-priset, det största barn- och ungdomslitteraturpriset i världen och i samband med det hyllades hennes debutbok Så har jag det nu. Det är en bok som har klassats som dystopisk även om jag lite ifrågasätter de dystopiska dragen. Vilket som; boken handlar om 15-åriga Daisy som skickas till England för att tillbringa sommaren med sina kusiner som hon aldrig har träffat. Men hon stormtrivs. Hon får uppleva närhet, uppskattning, omtanke och trygghet: allt det som hon saknar i New York där Daisys pappa gift om sig med en ny kvinna som inte kommer överens med henne. Sommaren blir således fantastisk och allting blommar.

Ute i världen är det politiskt oroligt dock. Och verkligheten hinner även ikapp Daisy och hennes kusiner. Mostern, som arbetar med fredsarbete, flyger till Oslo och medan hon är där bryts flygförbindelserna och kriget bryter ut. Till en början påverkar det inte nämnvärt ungdomarnas liv: det är snarare skönt att vara föräldrafria och få leva avskuret från omvärlden. Men inte heller deras värld kan förbli intakt och de fyra kusinerna tvingas evakuera och bo skilt från varandra. Efter ett tag får Daisy och kusinen Piper nog och börjar en vandring hemåt i hopp om att återförenas med Edmond och Isaac. På vägen möter de krigets fasor. Även om kriget ganska långt beskrivs diffust och inte får så mycket utrymme blir det grymt. En enorm kontrast till bokens början som till skillnad från krigets fasansfulla illdåd bara handlar om lantliv, natur och trygghet. 

Meg Rosoff är mycket bra på att ta upp svåra frågor. Hon fängslar med sin på-pricken-beskrivning av krigets terror, anorexi och psykiskt illamående. Samtidigt finns ett hopp ständigt närvarande - och en vänskap och kärlek som övervinner allt. Det blir en verklig överlevnadsskildring på många plan. 

Så har jag det nu är bra! En mycket läsvärd ungdomsbok som definitivt berör.       

En sådan wow-effekt!

Några av mina vänner räknar de böcker de läser under det här året och en av de bokbloggare jag följer har som mål att läsa hundra böcker i år. Jag blev således lite intresserad av hur många böcker jag har läst och började kolla - bra att bloggen finns som dokumentation trots att jag inte bloggat om alla böcker jag läst. Jag torde nu vara uppe i 44 böcker sedan första januari. Eventuellt kunde jag också lyckas komma upp i hundra böcker i år men det ska ni veta: jag ogillar dylika prestationskrav. Jag gillar inte heller att kolla avstånd på hur långt jag springer, ta tid eller puls eller vad nu allt annat man kan göra. Och det är mest en överlevnadstaktik: för jag är i grund och botten en enorm tävlingsmänniska och låter jag den sidan ta över kan jag aldrig sluta: då blir det ett mål jag måste - MÅSTE - klara; på liv och död. 

Men om ditt mål är att läsa en enda bokserie i år så ska du välja Korpringarna av den norske författaren Siri Pettersen. Daniela har bloggat om del ett Odinsbarn här och om del två Röta här. Det känns som om allt jag kommer att skriva om bokserien inte kan ge den det erkännande den förtjänar; det är frågan om en enorm succé som även jag ser som en blivande klassiker inom genren fantasy. 

Den sista delen heter Kraften och Pettersen har lyckats så otroligt väl med den sista delen: av alla tre tycker jag faktiskt den var bäst. Men då ska ni veta att jag varit totalt hänförd, euforisk och helt eld och lågor efter att ha läst alla delar i trilogin. Wow, säger jag!

I den sista delen Kraften har Hirka kommit till Dreysil, sin fars hemland, för att rädda Ymslanden och sin stora kärlek Rime (som är kvar i Ymslanden). I Dreysil bor de likfödda - de med vita ögon och kraftfulla kroppar som äter genom att sticka in sina klor i vad som helst och suga ut all näring. Inte heller där känner Hirka att hon passar in, trots sitt arv från faderns sida. Hon vill så gärna hitta rätt och platsa någonstans, men det visar sig alltså att hon är en udda person i alla tre världar hon har besökt. Vem är Hirka då? Och vad är hennes uppgift? Så mycket tänker jag avslöja att det blir storslaget och kraftfullt; så mycket mer än man hade kunnat ana.

Bokserien handlar alltså om utanförskap, kärlek, samhörighet och den eviga frågan om människans (eller andra varelsers) oförmåga att ge andra utrymme och frångå egna intressen. Den får en verkligen att fundera på vad fasiken det är för fel på oss. Är någon mer eller mindre värd än någon annan? Av allt det vi håller på med; vad är viktigt i slutändan? Vilka av våra handlingar kan rättfärdigas? Bokserien blir inte bara en gripande historia utan ett forum där vi ställer viktiga frågor och där det ges tillfälle till tankeställare som vi troligen aldrig kommer att kunna ge svar på; eftersom människan aldrig verkar klara av att se längre än vad den egna näsan räcker.

Men det blir inte mindre värdefullt för det. Om alla läste det här kanske vi kunde fatta en hel del bättre beslut. Författaren har lagt enormt mycket arbete på den här storyn. Hon kan vår mytologi, hon kan vår politik, filosofi och historia och väver in allt detta på ett fenomenalt sätt. Jag tycker boken lämpar sig för allt från högstadieåldern och uppåt. När boken höll på att närma sig slutet behövde jag anstränga mig att läsa långsamt; njuta och tänka till eftersom jag inte ville att den skulle ta slut. Men det kom ett slut, tyvärr. Och även om det var ett väldigt bra slut lämnade det efter sig ett tomrum som är svårt att fylla. 

Men min mamma kom tack och lov till undsättning. Hon hämtade Ken Folletts Århundradet-serie och nu är jag istället besatt av den första delen i den; en del som heter Giganternas fall och går löst på 900 sidor historisk fakta och fiktion. Det enda problemet är att jag knappast hinner läsa hundra böcker i år om alla de jag läser är tegelstenar på närmare tusen sidor. Men hur vad det nu; jag skulle ju inte börja tävla. Jag skulle inte ha något mål. Skulle inte. Inte. Nej. Aaarghhh...