torsdag 7 juli 2016

Bara krig, tycks det.

130 sidor av 880 kvar i Giganternas fall; du ska veta att jag totalt är uppslukad av 1900-talets krig i Europa och alla möjliga livsöden därtill. Men mer om det i ett annat inlägg. Tur iallafall att det är sommarlov och man får tänja på morgonläsningen till - hmm - tie. Och lässtund mitt på dagen måste man ju ha och eftermaten-häng på soffan med en bok och däremellan kan man ju alltid stjäla till sig lite ensamtid på WC. Mitt tips är att gömma en bok där så förgylls även den lilla stunden.

Får se nu. Det var inte det jag skulle skriva om. Utan: Så har jag det nu av Meg Rosoff. Den gavs ut redan för elva år sedan på svenska. Jag blev intresserad av Meg Rosoff efter att ha läst Älgbarnet. Kort därefter fick Rosoff ALMA-priset, det största barn- och ungdomslitteraturpriset i världen och i samband med det hyllades hennes debutbok Så har jag det nu. Det är en bok som har klassats som dystopisk även om jag lite ifrågasätter de dystopiska dragen. Vilket som; boken handlar om 15-åriga Daisy som skickas till England för att tillbringa sommaren med sina kusiner som hon aldrig har träffat. Men hon stormtrivs. Hon får uppleva närhet, uppskattning, omtanke och trygghet: allt det som hon saknar i New York där Daisys pappa gift om sig med en ny kvinna som inte kommer överens med henne. Sommaren blir således fantastisk och allting blommar.



Ute i världen är det politiskt oroligt dock. Och verkligheten hinner även ikapp Daisy och hennes kusiner. Mostern, som arbetar med fredsarbete, flyger till Oslo och medan hon är där bryts flygförbindelserna och kriget bryter ut. Till en början påverkar det inte nämnvärt ungdomarnas liv: det är snarare skönt att vara föräldrafria och få leva avskuret från omvärlden. Men inte heller deras värld kan förbli intakt och de fyra kusinerna tvingas evakuera och bo skilt från varandra. Efter ett tag får Daisy och kusinen Piper nog och börjar en vandring hemåt i hopp om att återförenas med Edmond och Isaac. På vägen möter de krigets fasor. Även om kriget ganska långt beskrivs diffust och inte får så mycket utrymme blir det grymt. En enorm kontrast till bokens början som till skillnad från krigets fasansfulla illdåd bara handlar om lantliv, natur och trygghet. 

Meg Rosoff är mycket bra på att ta upp svåra frågor. Hon fängslar med sin på-pricken-beskrivning av krigets terror, anorexi och psykiskt illamående. Samtidigt finns ett hopp ständigt närvarande - och en vänskap och kärlek som övervinner allt. Det blir en verklig överlevnadsskildring på många plan. 

Så har jag det nu är bra! En mycket läsvärd ungdomsbok som definitivt berör.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar