söndag 31 juli 2016

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv




Det här är en av de sorgligaste berättelserna jag någon gång hållit i min hand. 

Då jag började läsa visste jag inte riktigt vad det var för bok jag fått tag på. Jag visste att boken nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2016 och att den också vunnit Dagens Nyheters kulturpris i år. Att boken var självbiografisk fattade jag inte förrän en bit in i boken och det var kanske tur det, för jag tror inte att jag skulle ha läst den om jag vetat. I gymnasiet var verklighetsbaserade historier om tragiska människoöden något jag läste regelbundet, nuförtiden har jag svårt att klara av dem.

Jag måste ändå börja med att säga att I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist är en bok värd att läsa oavsett vad man tycker om självbiografier. Utan att berätta så hemskt mycket mer än bokens baksida kan jag avslöja detta: Karin och Tom väntar sitt första barn. Då Karin är i vecka 33 blir hon plötsligt väldigt sjuk, symptomen är influensaliknande men det visar sig vara något mycket värre. Barnet tas ut med kejsarsnitt och Karin ligger på intensiven. Tom springer som nybliven pappa mellan neontalen och intensiven och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Flickan mår bra för att vara så tidigt född, Tom är helt slutkörd. Bilden av pappan i amningströjan med bebisen mot bröstet stannar kvar. Karin kommer aldrig mera hem. Några månader senare dör också Toms pappa. 

Språket i boken är väldigt intensivt, författaren lyckas fånga läsarens fullständiga uppmärksamhet från första meningen och man kan inte slita sig loss förrän sista ordet är läst. Egentligen kan man inte släppa boken sen heller, berättelsen stannar kvar. Boken och språket gick rakt in i min själ. Det blir nästan svårt att hänga med för Malmquist hinner liksom inte ge läsaren alla plats- och tidsangivelser och det hoppar mellan nutid och dåtid. Boken handlar givetvis om sorg och om kärlek. Död och födelse. Om det fulaste och det vackraste i livet. Den påminner oss om att det fysiska livet är skört och sårbart och det går inte alltid att vara stark. Det bästa med boken är kanske att den, till skillnad från de tragiska självbiografier jag omgav mig med för 15 år sedan, är väldigt osentimental. Här är det ingen som vältrar sig i tragedin.

Straffet för att läsa den här boken medan man, som jag, är gravid i vecka 30 är en kväll med mycket svårt att somna, men sådär i övrigt rekommenderar jag alla att läsa den!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar