måndag 25 juli 2016

Inte riktigt där

Efter den mycket läsvärda Legendtrilogin hade jag stora förhoppningar om att Marie Lus nyare serie Den unga eliten också skulle hålla måttet för en gripande fantasyserie för ungdomar. Tyvärr tyvärr måste jag säga att den inte gjorde det. Jag läste den första delen i trilogin för någon vecka sedan och den kändes... platt. Det är så synd för jag tycker om Marie Lus berättarstil - hon kan bygga upp en historia och har ett lätt språk som också känns luftigt och som inte krånglar till det i onödan. Just på rätt nivå alltså, för en tonåring.



Adelina Amouteru är huvudkaraktären i Den unga eliten. Hon växer upp med sin far, som är köpman, och sin syster Violetta i staden Dalia i Havsländerna. Det som är speciellt med Adelina är att hon är ett malfetto - en som överlevde blodfebern men som för evigt blev märkt. Adelinas hår är silverfärgat och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt. Hon är med andra ord ett olycksbarn som bara förstör för familjen och står i vägen för deras framgång. 

Men det går rykten om att några av de som överlevt febern skall ha mystiska och kraftfulla förmågor. Teren Santoro heter ledaren för en organisation vars uppgift är att lokalisera och förgöra malfetton med övernaturliga förmågor innan de kan fälla nationen. Hans största fiende är Enzo Valenziano som är medlem i Dolksällskapet - en hemlig sammanslutning; eller med andra ord: den unga eliten. Och när Teren, Enzo och Adelina konfronteras möter de krafter de aldrig tidigare skådat.

Den finns en aspekt jag gillade jättemycket och det är att Adelina inte per automatik är den goda här. Vanligtvis görs ju huvudpersonen trevlig, sympatisk och respektingivande - men efter att ha läst den första delen är jag inte säker på hennes roll i det hela. Vem är hon egentligen och vem kommer hon att utvecklas till? Hon gör en del val i boken som inte är försvarbara och det ger ett lite speciellt och unikt berättargrepp - det är nästan det enda som får mig att lite lite vilja läsa fortsättningen Rosensällskapet. Om det är som jag tror - och hoppas - vågar Marie Lu sig på att också gestalta en huvudperson som inte är så där stereotypiskt god rakt igenom. Och det skulle vara nytt och fräscht!

Men mycket föll pladask. Marie Lu lyckas inte helt fånga mitt intresse och det känns som om historien finns där men ändå inte riktigt. Som om den ligger lite tidsbrist bakom och den inte genomgått den finslipning som den borde ha gjort. Eller - så har jag läst för många riktigt bra böcker i sommar och den här helt enkelt hamnar i skuggan av dem. Jag vet inte. 

Just nu läser jag, sent omsider, Sara Lövestams Tillbaka till henne. Den är mysig. I läsplanerna de närmaste veckorna finns Peppe Öhmans Livet & patriarkatet, Åsne Seierstads En av oss, Malin Persson Giolitos Störst av allt, Curtis Sittenfelds Presidentens hustru och Jill Alexander Essbaums Hausfrau. Jag är så ivrig på dem alla. Har du läst någon av dem? Vad behöver jag veta?  

1 kommentar:

  1. Hej alla som läser den här artikeln vill jag bara skicka information till dig som läser den här artikeln om du står inför svårigheter i ditt förhållande, här är vad du ska göra som kommer att återställa fred till ditt hem eftersom jag försökte det och det fungerar för mig Det är därför jag skickar informationen om någon har liknande problem som att bryta upp, falla ut med sin man, oavsett vad det kanske bara går att kontakta dr Uduebho tempel och det kommer att lösa problemet för och du kommer att bli glad igen i ditt förhållande. Kontakta honom nu via: (uduebhotemple@gmail.com).

    SvaraRadera