söndag 10 juli 2016

En iskall historia

Med till Kretas värme tog jag en bok med en något avkylande effekt, en historia att få riktigt kalla kårar av. Även titeln, Istvillingar, tyder ju på det. Boken är skriven av S.K. Tremayne, en pseudonym. De glada barnropen vid hotellpoolen gav en lite absurd motvikt till berättelsens kusliga intrig, men en nödvändig sådan för att lättskrämda jag ska klara av att läsa boken. Jag skulle inte läsa denna bok ensam hemma i höststormen om vi säger så. Lotta har ju också läst åtminstone en lite för spännande historia i sommar, är det av samma orsak?

Paret Sarah och Angus Moorcroft levde i en välbärgad idyll i London med sina två identiska tvillingar, tvillingar så identiska, perfekta och ljuvliga att alla fascinerades av dem. Till och med föräldrarna fick hitta på olika tricks som att måla en nagel i en viss färg på ena barnet för att skilja dem åt. När tvillingarna, Lydia och Kirstie blivit sex år gamla går det förstås att skilja dem åt efter personligheten så föräldrarna slarvar allt mer och låter dem t.ex. klä sig i likadana kläder eftersom barnen själva gillar det. Så en dag händer det som inte får hända, den ena tvillingen ramlar ner från en balkong och dör.

Det var bakgrunden. Då berättelsen börjar har det gått ett drygt år sedan dagen då Lydia dog och Kirstie blev enda barnet. Hos Sarah väcks dock tvivlet, var det verkligen Lydia som dog? Kirstie beter sig allt mer som Lydia brukade bete sig, är det en del av barnets sorgeprocess eller är det ändå Lydia som överlevt? Det finns inget sätt att ta reda på. Barnets förvirring blir allt värre och så även Sarahs. Angus har haft svåra alkoholproblem sedan olyckan och blivit av med sitt jobb. Föräldrarnas förhållande håller på att falla sönder. För att komma över sorgen överger familjen allt och flyttar ut till en isolerad ö i Hybriderna, där de börjar renovera det gamla fyrhuset för att få det i ett någorlunda beboeligt skick. De är ensamma på ön, det går mot höst. Barnet beter sig allt mer självdestruktivt, Sarah försöker desperat hjälpa barnet och ta reda på vem av tvillingarna hon är och varför hennes identitet blir allt suddigare. Angus bär på ett enormt raseri och anklagar Sarah för olyckan, han försöker också hålla ihop familjen och undertrycka det växande behovet av att åsamka Sarah verklig skada. Sanningen om vad som hänt är förstås otäckare än man först kunde föreställa sig.

Berättelsen är spännande uppbyggd, huvudpersonerna blir varandras motpoler och läsaren vacklar mellan att tro på Angus och Sarah. Vem är minst galen här? Boken funkar utmärkt som underhållning. Man kan kanske irritera sig på trovärdigheten och karaktärernas enkelspårighet, men spännande är det.




2 kommentarer:

  1. Huj, jag läste Istvillingar igår. En riktig rysare och jag ser helt framför mig hur den här boken blir till en skräckfilm inom några år. Men en sak kom att störa mig genomgående: föräldrarna. Jag blev bara så himla trött på hur de betedde sig hela tiden och fick lust att skaka om dem båda två. Men å andra sidan - skulle de bete sig ens i närheten av normalt skulle ju inte det ha blivit till en rysare heller. Bra skräckbok dock!

    SvaraRadera