Vissa personer i en bokserie man läser många böcker i blir ju nästan som ens bekanta. Lite som ens grannar eller som släktingar man inte träffar så ofta. En del gillar man mycket och andra inte alls. Erica, Patrik och Anna hör till den första kategorin: personer man nog glömmer bort att existerar men så fort Camilla Läckberg ger ut en ny bok får man lust att läsa lite till om dem för att få veta vad som har hänt med dem sen sist.
Lejontämjaren kom ut 2014 men först nu läste jag den. Som vanligt är det faktiskt just relationerna i Läckbergs deckare som jag läser allra helst om. Visst, det finns ju alltid den där mordgåtan. Den här gången är det några tonårsflickor som försvunnit varav en plötsligt påträffas svårt skadad och springande för livet i en snöig skog. Poliserna i Tanumshede börjar utreda vad som har hänt och ganska snabbt börjar de inse att det handlar om en seriemördare med riktigt sjuka intentioner.
Man har ju rätt så bra koll på hur Läckberg väljer att lägga upp sina intriger vid det här laget. Igen en gång finns det en beröringspunkt mellan det som Erica forskar i för en kommande bok och den mordutredning som hennes man Patrik och de övriga poliserna gör. Det känns säkert, tryggt - på något sätt - att veta exakt vad som komma skall men å andra sidan blir det aldrig någonsin någon överraskning heller. En bok att läsa då man bara vill koppla av alltså; och då hjärnan inte klarar av så mycket tankeverksamhet och stora vändningar.
För redan mitt i boken har jag kunnat räkna ut vad som har hänt. Nästan sådär att man tycker bokens poliser är lite smått inkompetenta och att man själv skulle kunna göra en karriär som mordutredare och vara rätt så bra på det. Så, mordgåtan blir inte så gåtfull. Det är relationerna som fascinerar. Erica, Patrik och de andra är ju 30+-åringar och lever liv som är ganska lika mitt eget. De har svårt att få vardagspusslet att gå ihop, är trötta småbarnsföräldrar och vill mycket men har svårt att hitta tid och ork till allt. Jag känner att jag vilken dag som helst skulle kunna bjuda över Erica och Patrik hem till oss på middag och vi skulle kunna sitta och småprata, nicka instämmande åt varandras vardagstrassel och antagligen ha ganska lika åsikter om det mesta.
Skönt det också. Det behövs egentligen ingen mordgåta, med andra ord. Det egna livspusslet har i all sin enkelhet alla ingredienser till en underhållande och intressant berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar