Snäll skräck

Stefan Casta är en rikssvensk författare som främst skrivit böcker för barn och unga. I skolan har vi boken Spelar död som klassuppsättning och det är en bra bok, om än kanske lite på den mer krävande sidan. Innan jullovet hann börja gjorde jag en sväng till bibban och fick ögonen på den rätt nyutgivna boken På andra sidan Fågelsången. Det var någonting med pärmbilden som väckte mitt intresse. 

Ibland är det jobbigt att sätta fingret på varför det är svårt att greppa handlingen och komma in i en bok. Just så gick det nämligen med På andra sidan Fågelsången. Nu när jag tänker efter tror jag det beror på att jag inte kände att Casta beskrev huvudkaraktären Elina på ett trovärdigt sätt. Antingen blev det helt fel där i början eller så är Elina bara en udda typ som var svår att relatera till.

Nåja - men som tur fortsatte jag att läsa för boken blev bara bättre och bättre. 

Intrigen är följande: Elina råkar tillsammans med sin pappa Jörgen och sin bonusmamma Vanessa ut för en bilolycka. Vanessa dör. Efter det är Elina och pappan Jörgen i behov av något nytt; en gnista som skulle få dem att gå vidare, acceptera Vanessas död och ge dem en behövlig nystart. Oväntat vinner Jörgen en stor summa pengar och de kan köpa en gård ute på landet. Då börjar det hända lite märkvärdiga saker och det visar sig att det i skogen bakom gården (som heter Fågelsången) finns en begravningsplats och Elina kan plötsligt se personer som tidigare bott i huset men som nu är döda. En kille i samma ålder som Elina dyker upp under konstiga omständigheter och kring honom dyker också en massa frågetecken upp. Vem är han? Varför ljuger han? Var har Elina träffat honom förr? Vad har han att göra med den räv som bor i närheten av gården och som tydligen också var orsaken till bilolyckan i vilken Vanessa dog? 

Det här är en bok som jag skulle klassa som snäll skräck. Den får igång den där lilla nervkittlande känslan som genren skräck ger - men utan att vara för spännande. Jag boktipsar mina elever om den här boken den här veckan - och jag tror jag har lyckats väcka intresse hos några av dem! Kul så!          

Häxigt läskigt

Min son sålde jultidningar innan jul och i katalogen fanns boken Half bad - Ondskans son, som beskrevs som en bok som alla Hungergames-älskare kommer att sluka och som en bästsäljare som slagit alla rekord. Eftersom jag älskar Hungergames, inte läst något om häxor på ett tag och dessutom varit på jakt efter något spännande och lättläst en längre tid lät boken läsvärd. Jämförelsen med Hungergames kan jag inte på något sätt förstå men sådär i övrigt var boken inte en besvikelse och jag kan t.o.m. tänka mig att läsa fortsättningen (föga förvånande är boken del ett av en trilogi).

Huvudpersonen är Nathan som växer upp någonstans i England. Världen är befolkad av alldeles vanliga människor, men också av häxor som icke-häxorna är helt omedvetna om. Häxorna är antingen vita, alltså goda, eller svarta, de onda. Nathans mor var en vit häxa med stark kraft och hans far en svart häxa, dessutom den grymmaste och mest ökända av dem alla så Nathan är någonting så konstigt som en blandhäxa, varken vit eller svart. 

Nathans mamma har begått självmord och pappan har han aldrig träffat. Nathan växer upp med sin mormor och sina halvsyskon som alla är vita häxor och han går i skola tillsammans med icke-häxor. Då häxorna fyller 17 genomgår de en rit och därefter utvecklas deras egen kraft. Endast framtiden kan utvisa om Nathan är mer vit eller svart. Det klarnar dock ganska snart att omvärlden betraktar honom som något av ett freak och de vita häxorna kan inte acceptera honom. Läsaren inser också att de vita häxornas förföljelse av de svarta häxornas gör de vita häxorna till minst lika grymma som de svarta.

Det är lätt att tycka om huvudpersonen även om det inte alltid känns så bekvämt att vara inne i hans huvud. Boken är verkligen rätt brutal och stundvis tyckte jag att det var en aning deprimerande att läsa den. Spännande är den och det är inte bara huvudpersonen som man vill veta hur det ska gå för då boken slutar, det dyker upp en del kufiska personer som gör historien mer intressant. Positivt med boken är också att det här med häxor och magi inte tar över hela historien, utan fokus är på Nathan och kampen mellan det goda och det onda. Det är övernaturligt i passliga doser.

Lite överraskande växlar berättartekniken mellan första och andra person singularis och det gjorde att boken blev onödigt svår att komma in i i början, tyckte jag. Boken är i övrigt lättläst men det kan nog hända att en svagare läsare ger upp då det växlar mellan du-tilltal och jag-perspektiv i de första kapitlen. Det är kanske lika bra att det bara förekommer i början, men samtidigt gör det att jag inte helt ser idén med det, skulle det ha återkommit under hela boken hade man kanske vant sig vid det. 

Hjärta livet

För ungefär ett år sedan deltog Daniela och jag i Mediespråk i Vasa. Det är ett seminarium för mediefolk och språkintresserade och de gånger jag varit med tycker jag arrangörerna har lyckats hitta väldigt inspirerande föreläsare. Ifjol fick vi bland annat lyssna på Sara Lövestam som föreläste om grammatik. Det första ni kanske tänker är att det nog måste vara höjden av tristess; men se - där har ni fel! Lövestam är Den Kvinnan som lyckas tala om grammatik så att vem som helst får för sig att kasta karriären i soptunnan och satsa vilt och sanslöst på att plugga svensk grammatik från grunden istället. Även du, jag lovar!

Förutom att Lövestam är en sjutusans grammatiker, lärare och författare utstrålar hon en enorm livsglädje. Det är en sådan glädje, ni vet, som smittar av sig och som ger en det där lilla pirret i kroppen som om man igen var sju år gammal och väntade på julgubben. Och samma känsla får jag då jag läser Hjärta av jazz, en bok som Lövestam gav ut år 2013. I somras smittades Daniela av samma pirr i kroppen, vågar jag nästan påstå, då hon läste Tillbaka till henne.

Hjärta av jazz är en jordnära och livsbejakande bok om Steffi Herrera som går i nian i Björkeskolan och om Alvar Svensson som bor på ålderdomshemmet i byn. De träffas av en slump. Steffi blir mobbad av Karro och Sanja och vågar inte säga emot. Hon hittar sin fristad i musiken och lyssnar allra helst på just jazz. Alvar öppnar fönstret i sitt rum på ålderdomshemmet och spelar Povel Ramel högt på sin grammofon. I samma stund råkar Steffi gå förbi och två likasinnade människor från skilda generationer möts. De har väldigt mycket gemensamt och blir vänner. 

Det visar sig nämligen att Alvar är och har varit ett stort namn inom jazzmusikkretsar i Stockholm på 40- och 50-talet. Steffis högsta dröm är att få komma bort från sina plågoandar och få börja studera musik i just Stockholm och medan Alvar berättar om jazzen historia - sin egen historia - binds deras liv ihop och Steffis liv blir som en fortsättning på Alvars. 

Hjärta av jazz är en perfekt kombination av nutid, historia, livsöden och livsaptit. Det är så rofyllt att bli varse om att livet - oberoende när man lever det - handlar om samma saker. Jag kommer aldrig att sluta bli fängslad av alla livsberättelser och jag är säker på att, om du ens känner lite samma fascination för livet som jag gör, också gillar den här boken!

        

En till mycket bra ungdomsroman och lite bokrelaterat livsflum

Ja, lite synd om Lauri är det nog. Jag tror att Jonas har gett upp med att köpa böcker åt mig. Jag har faktiskt tänkt lite samma mål som Lotta - år 2016 vill jag också skratta och krama mer! Jag vill också bli bättre på att sluta älta saker jag ändå inte kan påverka, bli bättre på att gilla läget helt enkelt. Jag måste grubbla mindre och sluta vara med och såsa i allt få saker och ting att gå i den riktning jag har valt. Ibland kanske slumpen eller livet borde få välja lite också. (Eller min man.) Det var kanske därför boken Hundra omistliga ting som jag bloggade om senast tilltalade mig så mycket. En av poängerna där är att huvudpersonen inser att hon lever livet nu och som den människa hon är just nu. Det är bara att se till att njuta av de människor som omger en i livet, njuta av livets goda och komma ihåg att älska och skratta. Klyschigt, jag vet, men viktigt för mig för tillfället.

För att fortsätta på temat himla bra ungdomsromaner så har tjejerna i en av mina klasser tipsat mig om att läsa boken Flyga högt av Katarina von Bredow. Tack för tipset! 

Boken handlar om Vendela som går i 9C. Skolan har precis börjat efter sommarlovet och en vecka in i terminen börjar en ny tjej, Silja, i klassen. Silja struntar helt i de oskrivna regler vad gäller grupperingar och rangordning som råder i klassen, vilket förstås leder till konflikter. Vendela fascineras av Siljas mod eller dumdristighet, hon vet inte riktigt vilket och det att Silja erbjuder henne en fartfylld och lite farligare vardag. Det här funkar dock inte alls ihop med dem kvartett Vendela tidigare ingått i, för under åttan var det alltid Vendela och Tove som hängde med killarna Nils och Loke. Men nu går Tove och Loke och blir något mer än bara vänner och egentligen är ju Vendela ganska förtjust i Nils men det blir bara pinsamt och jobbigt då hon blir allt osäkrare på att Nils verkligen är förtjust i henne. 

Ja, alla som någon gång varit ung eller gått i skola känner ju igen sig här. Författaren lyckas bra med att belysa grupperingarna och de olika rollerna i en klass på ett uppriktigt sätt som också ger läsaren en hel del ångest över att det faktiskt måste vara sådär jobbigt att vara ung. Vendela tampas också med sig själv - snäll, vågad, vem är hon egentligen och vem vill hon vara? Lögner, alkohol, föräldrar, vänner, fester - är väl ganska icke unika inslag i ungdomsromaner men Vendelas vilja att välja rätt och göra rätt är uppriktig sådär som ungdomars är men det kan ju bli fel ändå. 

Jag förstår att eleverna gillar boken, det gör jag också och nu ska jag njuta av att läsa ut den.

Varför skall det vara så förbaskat svårt?

Skall jag vara riktigt ärlig tycker jag det här med feminism är svårt. Inte för att jag inte omfattar feminismens målsättning utan för att jag är så himla naiv. I min värld är kvinnan och mannen jämställda. I min släkt finns det lika många starka framåtsträvande självförsörjande kvinnor som det finns handfallna hjälplösa män och jag har aldrig, aldrig, tänkt tanken på att det är någon skillnad mellan att vara född flicka eller pojke. Man är människa, liksom. Man är en summa av olika personlighetsdrag, gener, uppfostran, nätverk och livsöde. Man är den man är, den man blivit och den man vill vara.

Men bara för att jag, som människa, här är väldigt privilegierad vet jag nog att verkligheten är en annan. Min värld motsvarar inte resten av världen. Jag vaknar till ibland; när Hbl skriver om ett tiotal män som presterat bra inom idrotten - men inte en endaste en kvinna. När man skriver man och menar en. När bilförsäljaren vänder sig till min man när det är jag som skall köpa ny bil. När min son i framtiden förväntas ägna minst ett halvår till att lära sig försvara landet, men inte min dotter. När gubbarna på mötet inte kan låta bli att fälla nedvärderande kommentarer och utgår ifrån att en ung kvinna inte har något att komma med. När summan på min lönelapp inte motsvarar lönen på min manliga kollegas. När det är flickans fel att hon blev våldtagen. När pappan mer sällan än mamman får vårdnaden om barnet vid en separation. När pojkarna i klassen får 70% av taltiden. När det som sker bara sker av gammal vana och är något som vi enkelt i samhället skulle kunna råda bot på, men vi inte gör det. Ja, jag vet att ni är kloka personer som säkert också tycker orättvisa kön emellan bara är så onödigt. Eller hur?

Men det går så långsamt framåt. Det går såååå långsamt att en blir frustrerad!

Caitlin Morans bok Konsten att skapa en tjej väcker många tankar om likheter och skillnader i förväntningarna på hur en tjej och en kille skall vara. Den för en tillbaka till 90-talet och England. Det är en högljudd, galghumoristisk, ironiserande bok om femtonåriga Johanna Morrigan som tar sig ett nytt namn och börjar skriva musikrecensioner i hopp om att komma loss från det fattiga livet i arbetarklassfamiljen. Johanna, som blivit Dolly Wilde, vill ha sex med alla killar hon möter och leva för något stort, precis som männen verkar göra. Och framför allt - hon tänker göra allt detta till och med bättre och värre än männen. 

Bilden är lånad från bokboxen.blogspot.fi

Det är ganska mycket Lena Dunham över Moran. Det är framför allt en bok om att trotsa moral och sociala regler och att lyfta fram samhällskritik via reaktionerna hos bikaraktärerna. Och så är det väldigt mycket att armbåga sig fram och göra sig hörd, ofta genom att chockera. 

Boken blev lite för mycket för mig. Det blev skrikigt och humorn var ful. Men dock uppfyllde boken definitivt sitt syfte: att få en att tänka till om tjejer versus killar. Och om vi alls gjort några framsteg sedan 90-talet.

Vad är då min relation till feminismen? Jo, jag kallar mig feminist. Det är väl självklart att en skall göra det. Även om jag ständigt kämpar med att fundera på vad jag kan göra mer för att jobba för jämlikhet mellan könen, och om jag gör tillräckligt, är det inte ens ett alternativ att inte göra det. För framför allt är det ju mina egna barn det gäller. Deras framtid. Och deras barns framtid. Jag har en dotter och en son och jag vill att båda två skall ha samma utgångsläge att bygga sina liv på. Svårare än så är det inte.      

 

Vinnaren av Augustpriset 2015 i barn- och ungdomskategorin

Det är lite synd om Lauri. Min man alltså. Veckan innan jul hade han världens koll på mitt läsande och hade smygläst bloggen (för den läser han ju aldrig), tänkt till och tagit sig tid till ett stopp på stan för att köpa årets julklappsbok. Att temat i boken Det är något som inte stämmer var skilsmässa visste han nog inte. Nåväl, när han kom hem hittade han boken på vårt bord. Åt fanders med den klappen alltså. En vecka senare var det julafton och jag fick det sedvanliga hårda paketet. Spännande, spännande. Jag öppnade paketet med iver för att få se vilken bok han valt ut åt mig i år. Gissa vilken? Jo, den fjärde - OCH REDAN LÄSTA - boken Det som inte dödar i Millennium-serien. "Det är sista gången jag köper en bok åt dig", väste han frustrerat och frågade om det ens finns några böcker kvar som jag inte läst.

Det är tanken som räknas!

Och svaret på den frågan är jo! Det finns så himla många böcker som jag skulle vilja hinna läsa. Ibland får jag faktiskt smått panik över alla bra böcker som går en förbi. Jag kan inte ens gå in på bibban just nu för risken är så stor att jag igen kommer ut med väskan full och fyller på bokhögen med olästa böcker. Fy sjutton, vilket i-landsproblem alltså! Kanske det är mig det är synd om och inte Lauri?!

Därför är det alltid lite skoj att följa med vinnarna i olika mer eller mindre prestigefyllda litterära tävlingar. Jag känner sällan att jag måste läsa alla vinnare men ibland kan man ju få tips om bra böcker iallafall. Och det var vad som hände med årets vinnare av Augustpriset i barn- och ungdomskategorin: När hundarna kommer av Jessica Schiefauer. Den boken verkade bra!

Och det var den också. Boken handlar om Ester och Isak som inleder en kärlekshistoria. De är galna i varandra. Den samma sommaren då Esters och Isaks förälskelse väcker dem till liv misshandlas en ung kille till döds och det är Isaks lillebror som är den som sparkar och slår. Det är 90-tal och en svensk småstad - något vem som helst av oss kan känna igen oss i. Det är ungdomsliv, gråt, frustration, besvärliga föräldrar, alkohol, besatthet och oförstånd. Med andra ord är det allt som alla som är eller har varit unga kan identifiera sig med. Och det är så tankeväckande hur bräckligt ett liv kan vara: den unga kille som dödas bara sådär, Isaks lillebror som "ser ut som ett kukhuvud" och inte vet hur man skall göra när självkänslan får sig en törn. Och Ester som blir besatt av Isak och inte klarar av leva sitt eget liv utan honom. Föräldrarna som mister sin son, de andra föräldrarna som upptäcker att deras son dödat en annan. 

Fruktansvärt. Känslofyllt. Vackert och skrämmande på samma gång. Levande och livlöst om vartannat. Komplext och simpelt utan givna svar.

Är du tonåring (eller har varit det) och om du vill läsa om livsöden som du inte kan undgå att gripas av är det här den rätta boken för dig.

Gott nytt år förresten! Vi välkomnade det nya året tillsammans med mycket goda vänner, åt god mat, omgavs av högljudda glada barn och kände oss tacksamma och ödmjuka inför allt det fina i våra liv. Mitt mål för året 2016 är att lyssna mer, springa mer, skratta mer, krama mer och allt oftare gå runt och nynna på Mark Knopflers Our Shangri-La eller Axwell&Ingrossos Sun is shining - bara för att jag tycker livet vore så bra om man hela tiden gjorde det.  Har du Daniela några mål för det nya året?

  

En god bok

Hör du till Lisbeth Salanders fanklubb? Eller är det kanske Mikael Blomqvist som är din favorit? Millennium-serien är ju redan något man definitivt förknippar med Sverige och säg den som inte läst Stieg Larssons trilogi - de svenska böcker som sålt bäst genom tiderna. Eller sett filmerna för den delen. Filmerna som år 2008 filmatiserades med Michael Nyqvist och Noomi Rapace i huvudrollerna och som också de blivit världsberömda. Är du en riktig beundrare kanske du till och med gjort Millennium-vandringen i Stockholm som för dig i Salanders och Blomqvists fotspår på Södermalm?

Eller så inte. Kanske är du som vilken läsare som helst. En som kanske fascineras av intrigen, spänningen, miljöerna, samhällskritiken, den smarta undertexten, rappheten eller av de häftiga karaktärerna som Stieg Larsson lyckades skapa innan han dog år 2004? Medan Larsson ännu levde började han skissa på ett fjärde manus till en fortsättning på trilogin men den fjärde boken - Det som inte dödar oss - bygger inte på det manuset utan är en egen tolkning och utgåva av författaren David Lagercrantz, som fått förlaget Norstedts förtroende för att fortsätta där Larsson slutade.

Det jag personligen gillar allra bäst i Millennium-serien är att det smarta, lärorika - lite kunskapstriggande. Lagercrantz har det kanske ännu mer än Larsson, den känslan fick iallafall jag efter att ha läst den fjärde boken i serien. Det känns - trots hetsiga polisjakter, överbegåvade personligheter, brutala mord, osannolika hackerinsatser och kvinnor med dolda ninja-talanger - trovärdigt. Faktiskt! Och det bara för att all action varvas med fakta, häftiga undertexter och samhällsdebatt. Det var typiskt Larsson och det verkar vara typiskt Lagercrantz också. 

Det som inte dödar oss är en bok som är fullproppad mellan pärmbladen. Den är, i mitt tycke, ganska trög i början och det tar lite tid att komma in i själva handlingen men sedan är man fast. Lisbeth Salander är jäkligt tuff, det vet vi, och bara hennes liv skulle räcka som bärande stoff. Men å andra sidan är det Mikael Blomqvist som förklarar henne och ger henne ett djup. Trevligt var det hur som helst att få fortsätta läsa om dem och jag tycker Lagercrantz gjorde ett fenomenalt arbete med fortsättningen. Det kunde ha blivit pannkaka men det blev det inte. 

En god bok - det tyckte tydligen också min hund Chili som återupptog valpfasonerna och käkade upp hörnen på den lånade boken. Shit! Det blev att återlämna boken med svansen mellan benen; mina ben dock - inte hundens. 

En bokslukare som sover