Skall jag vara riktigt ärlig tycker jag det här med feminism är svårt. Inte för att jag inte omfattar feminismens målsättning utan för att jag är så himla naiv. I min värld är kvinnan och mannen jämställda. I min släkt finns det lika många starka framåtsträvande självförsörjande kvinnor som det finns handfallna hjälplösa män och jag har aldrig, aldrig, tänkt tanken på att det är någon skillnad mellan att vara född flicka eller pojke. Man är människa, liksom. Man är en summa av olika personlighetsdrag, gener, uppfostran, nätverk och livsöde. Man är den man är, den man blivit och den man vill vara.
Men bara för att jag, som människa, här är väldigt privilegierad vet jag nog att verkligheten är en annan. Min värld motsvarar inte resten av världen. Jag vaknar till ibland; när Hbl skriver om ett tiotal män som presterat bra inom idrotten - men inte en endaste en kvinna. När man skriver man och menar en. När bilförsäljaren vänder sig till min man när det är jag som skall köpa ny bil. När min son i framtiden förväntas ägna minst ett halvår till att lära sig försvara landet, men inte min dotter. När gubbarna på mötet inte kan låta bli att fälla nedvärderande kommentarer och utgår ifrån att en ung kvinna inte har något att komma med. När summan på min lönelapp inte motsvarar lönen på min manliga kollegas. När det är flickans fel att hon blev våldtagen. När pappan mer sällan än mamman får vårdnaden om barnet vid en separation. När pojkarna i klassen får 70% av taltiden. När det som sker bara sker av gammal vana och är något som vi enkelt i samhället skulle kunna råda bot på, men vi inte gör det. Ja, jag vet att ni är kloka personer som säkert också tycker orättvisa kön emellan bara är så onödigt. Eller hur?
Men det går så långsamt framåt. Det går såååå långsamt att en blir frustrerad!
Caitlin Morans bok Konsten att skapa en tjej väcker många tankar om likheter och skillnader i förväntningarna på hur en tjej och en kille skall vara. Den för en tillbaka till 90-talet och England. Det är en högljudd, galghumoristisk, ironiserande bok om femtonåriga Johanna Morrigan som tar sig ett nytt namn och börjar skriva musikrecensioner i hopp om att komma loss från det fattiga livet i arbetarklassfamiljen. Johanna, som blivit Dolly Wilde, vill ha sex med alla killar hon möter och leva för något stort, precis som männen verkar göra. Och framför allt - hon tänker göra allt detta till och med bättre och värre än männen.
 |
| Bilden är lånad från bokboxen.blogspot.fi |
Det är ganska mycket Lena Dunham över Moran. Det är framför allt en bok om att trotsa moral och sociala regler och att lyfta fram samhällskritik via reaktionerna hos bikaraktärerna. Och så är det väldigt mycket att armbåga sig fram och göra sig hörd, ofta genom att chockera.
Boken blev lite för mycket för mig. Det blev skrikigt och humorn var ful. Men dock uppfyllde boken definitivt sitt syfte: att få en att tänka till om tjejer versus killar. Och om vi alls gjort några framsteg sedan 90-talet.
Vad är då min relation till feminismen? Jo, jag kallar mig feminist. Det är väl självklart att en skall göra det. Även om jag ständigt kämpar med att fundera på vad jag kan göra mer för att jobba för jämlikhet mellan könen, och om jag gör tillräckligt, är det inte ens ett alternativ att inte göra det. För framför allt är det ju mina egna barn det gäller. Deras framtid. Och deras barns framtid. Jag har en dotter och en son och jag vill att båda två skall ha samma utgångsläge att bygga sina liv på. Svårare än så är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar