Det man påbörjar avslutar man alltid! Är något motbjudande biter man ihop tänderna och gör det ändå. Ingenting är omöjligt. Rätt attityd är allt du behöver.
Om man är enveten som attan, vilket jag är, så kan man bara inte ge upp. Det gäller precis allt i livet! Jag vet inte om det kom med modersmjölken - eller om det var något jag uppfostrades till men jag ogillar skarpt när personer runtomkring bara vill se svårigheter i allt och vägrar tänka positiva sporrande tankar. Finns det något mer jobbigt än att ständigt gå och tänka att glaset är halvtomt när det ju egentligen är halvfullt? Man får väl kämpa lite, ta tag i saker, uppmuntra varandra och tro på att allt går att ordna. Lite jävlar anamma och kampvilja gott folk; kom igen nu!
Eller vad säger ni? Är det lättare att vara en person som kan ge upp och acceptera ett nederlag? Kommer man enklare undan i livet om man inte känner ett så starkt behov av att ge sitt allt? Kan man gå genom livet och bara vara smått missnöjd, kritisk och kinkig men ändå ha det betydligt lättare? Faller man så var det liksom lite väntat. Jag vet inte. Min puls blir med jämna mellanrum så hög av all negativitet så ibland tror jag att det skulle vara betydligt enklare att bara rycka på axlarna och gå vidare. Lämna på hälft, skita i allt.
Boken Om du bara visste av Caroline Säfstrand var en enda kamp från början till slut. Ni vet, en sån där bok som man ångrar att man började läsa redan på sidan två. Tänk om jag bara hade kunnat ge upp, konstatera att detta inte är en bok i min smak och nappat följande från hyllan. Men nej.
Boken har fått rätt så bra kritik och borde vara en feelgood-roman. Men den kändes så kliché, söndertuggad och oäkta direkt från början. Men men - kanske du vill testa själv? Du kan ju alltid sluta läsa om den är dålig. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar