Det är över ett år sedan det hände. Jag körde till jobbet och det var en högst normal dag. Då råkade mina ögon falla på min ena hand som höll i ratten och där - bara så där - blev jag perplex och ställd: för det var ju min mammas hand som fanns där framför mig. Min mammas hand som höll i ratten. Samma utskjutande ådror, samma hudveck och samma grepp. Och det var i den stunden jag insåg att jag har levt mitt liv ett tag nu och att det sitter ett barn i baksätet och memorerar min hands rörelser och utseende och förknippar min hand med trygghet, livsvisdom och svar. Och jag har ingen aning om hur det kommer sig att åren bara gick och att jag inte längre är en tjugoåring utan ansvarskänslor för andra, utan ekonomiskt vardagsgrubbel, utan en gård som ska skottas på snö och med en vardag som var allt annat än förutsägbar.
Och missförstå mig inte. Jag gillar min mammas händer, det har jag alltid gjort. Jag tycker om rynkor i huden som visar att man levt. Jag gillar skavanker, en bruten nagel, ärr, lite hull och randen i hårbottnet som tyder på att man borde ha bokat tid till frissan för länge sedan. Ytlighet, perfektionism, det tillrättalagda är i mina ögon ointressant och snarare ett tecken på att fokus ligger på fel saker.
 |
| Visst ser ni också rynkorna och påsarna under ögonen? |
Efter Alaska läste jag under jullovet. Det är egentligen John Greens första ungdomsroman och den gavs ut första gången på svenska med titeln Var är Alaska? redan år 2007. Boken handlar om Miles som skall börja på internatskolan Culvert Creek. Där möts han av en helt ny och främmande värld. Och av kärleken. Han förälskar sig i en tjej som heter Alaska som är smart, våghalsig, nyfiken på livet och som förändrar hela Miles tillvaro.
John Green är så förbaskat bra på skildra ungdomslivet på ett avundsvärt sätt. Varenda gång man läser en bok av honom önskar man att man skulle vara arton år igen; och allra helst en riktigt udda tonåring med originella egenskaper. I hans böcker blir tönten häftig. Han bygger upp sina storyn på ett fiffigt sätt och har den rätta känslan för humor. Dessutom lägger han in en massa nördig fakta här och där utan att för den delen bli för tråkigt pedagogisk.
Det är böcker som dessa som gör att jag kan känna en viss vemodighet över att tiden rusar iväg. Det är nästan som om jag igen blivit nyfiken på hur det är att vara arton år på riktigt. Jag menar; unga har vi alla varit, men ge mig en tidsmaskin så att jag kan gå tillbaka och känna ungdomen pånytt. Det skulle vara så himla kul att sedan komma tillbaka och kunna jämföra. Och kanske - om det är som jag tror - också kunna dra en djup suck av lättnad och vara nöjd över att vara där man är just nu: med alla tillkomna rynkor, brustna blodkärl, värdelösa magmuskler och hängbröst.
Och så får det mig att tänka på vad jag nu skulle önska att mitt artonåriga jag skulle ha gjort annorlunda. OM det finns saker jag ångrar, saknar, trodde mig förstå, skulle vilja göra pånytt? Och ja - det finns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar