Min son sålde jultidningar innan jul och i katalogen fanns boken Half bad - Ondskans son, som beskrevs som en bok som alla Hungergames-älskare kommer att sluka och som en bästsäljare som slagit alla rekord. Eftersom jag älskar Hungergames, inte läst något om häxor på ett tag och dessutom varit på jakt efter något spännande och lättläst en längre tid lät boken läsvärd. Jämförelsen med Hungergames kan jag inte på något sätt förstå men sådär i övrigt var boken inte en besvikelse och jag kan t.o.m. tänka mig att läsa fortsättningen (föga förvånande är boken del ett av en trilogi).
Huvudpersonen är Nathan som växer upp någonstans i England. Världen är befolkad av alldeles vanliga människor, men också av häxor som icke-häxorna är helt omedvetna om. Häxorna är antingen vita, alltså goda, eller svarta, de onda. Nathans mor var en vit häxa med stark kraft och hans far en svart häxa, dessutom den grymmaste och mest ökända av dem alla så Nathan är någonting så konstigt som en blandhäxa, varken vit eller svart.
Nathans mamma har begått självmord och pappan har han aldrig träffat. Nathan växer upp med sin mormor och sina halvsyskon som alla är vita häxor och han går i skola tillsammans med icke-häxor. Då häxorna fyller 17 genomgår de en rit och därefter utvecklas deras egen kraft. Endast framtiden kan utvisa om Nathan är mer vit eller svart. Det klarnar dock ganska snart att omvärlden betraktar honom som något av ett freak och de vita häxorna kan inte acceptera honom. Läsaren inser också att de vita häxornas förföljelse av de svarta häxornas gör de vita häxorna till minst lika grymma som de svarta.
Det är lätt att tycka om huvudpersonen även om det inte alltid känns så bekvämt att vara inne i hans huvud. Boken är verkligen rätt brutal och stundvis tyckte jag att det var en aning deprimerande att läsa den. Spännande är den och det är inte bara huvudpersonen som man vill veta hur det ska gå för då boken slutar, det dyker upp en del kufiska personer som gör historien mer intressant. Positivt med boken är också att det här med häxor och magi inte tar över hela historien, utan fokus är på Nathan och kampen mellan det goda och det onda. Det är övernaturligt i passliga doser.
Lite överraskande växlar berättartekniken mellan första och andra person singularis och det gjorde att boken blev onödigt svår att komma in i i början, tyckte jag. Boken är i övrigt lättläst men det kan nog hända att en svagare läsare ger upp då det växlar mellan du-tilltal och jag-perspektiv i de första kapitlen. Det är kanske lika bra att det bara förekommer i början, men samtidigt gör det att jag inte helt ser idén med det, skulle det ha återkommit under hela boken hade man kanske vant sig vid det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar