Inte i min smak

Det finns något otroligt sött i uttrycket "inte i min smak". Det är mina barn som har lärt mig det och det skall sägas vid matbordet när man bjuder på något de inte tycker om. "Mamma, jag har smakat men linssoppan är inte i min smak" - typ. Jag tackar stort den fina dagispersonalen för att de har lärt barnen att uttrycka sig så sakligt och vackert och dessutom analysera sina smaklökar. Det är nästan så att man låter dem lämna linssoppan oäten när de basunerar ut sin syn på saken, men bara nästan!

Ni kommer ihåg min förväntan inför att få läsa Färjan. Mats Strandberg är ju en av författarna bakom succén med Engelsforstrilogin - en fantasy för ungdomar som rätt nyligen resulterade i en film. Cirkeln, den första boken i Engelsforstrilogin är jättespännande och därför var också mina förväntningar på Färjan så stora. Men jag visste för lite om den och nu kan jag bara, tråkigt nog, konstatera att den helt enkelt inte "var i min smak".

Boken utspelar sig på en Sverigebåt mellan Stockholm och Åbo. Intrigen berättas ur många (lite för många) personers perspektiv. Med ombord finns en vampyr som suktar efter blod. Nå, vampyren gör det vampyrer skall - det vill säga biter en människa som i sin tur omvandlas till en vampyr. Sen går det som det går. På ett fartyg kan ingen fly och många människor går intet ont anande omkring, äter stående bord, festar på nattklubben, handlar i tax freen och sitter och fingrerar på telefonen medan barnen simmar omkring i det bacillrika bollhavet. En efter en blir biten och några enstaka personer i personalen känner ett ansvar att försöka rädda de som återstår att bli räddade.

Ni märker - min entusiasm är på rätt så låg nivå. När jag upptäckte att det var en vampyrbok - och inte en deckare som jag hade trott - sjönk min läslust i botten. Jag hade lust att skratta högt åt vampyrförvandlingarna och jag tyckte detta var något av ett riktigt bottennapp i bokväg. Jag saknade en huvudperson. Istället blev alla tjugo (?) berättarröster bara råddiga och man vågade ju inte ens fästa sig vid någon specifik eftersom de bara dog, en efter en. Dessutom saknade jag en höjdpunkt eller en vändning av något slag. Strandberg lyckades väldigt bra med att idiotförklara alla i personalen och få vem som helst att avboka en kommande kryssning. Usch - det där med kryssningar har aldrig varit min grej ändå och bara tanken på att för skojs skull åka över med en Sverigebåt är väldigt långt ifrån min verklighet. Det finns ett undantag dock - och det är Viking Grace tillsammans med goda vänner i spa-avdelningen och med en god drink i handen. Men sen: raka vägen till hytten och nattinatti. 

Ja, tänk er röda heltäckningsmattor, tango, supande föräldrar med barn i hytten, avdankat vin i automater, intorkad sperma på madrasser, spyor i hörnen och karaoke. Lägg till några vampyrer och rör om. Låter det lockande? Läs Färjan i såfall! 

Om inte, låt bli!