måndag 22 februari 2016

Sjukt bra och riktigt ruggigt

Åh, vad jag älskar sådana böcker som får mig att känna likadant som då jag gick i lågstadiet och läste Vi fem. Ni vet, då det är så spännande att man inte kan sitta med ryggen vänd mot fönstret och läsa men samtidigt vet man att boken man har i handen nog hör till den typen där det blir bra till slut. Huset vid havet skriven av Hans Olav Lahlum är just en sådan bok. 

Nicolais pappa har köpt ett riktigt förmånligt sommarhus (lite väl förmånligt för att allt ska stå rätt till kanske...) i en liten håla mitt i ingenting vid en norsk fjord. Försäljaren är en avlägsen släkting till en gammal kvinna som bodde där fram till sin död en månad tidigare. Då sommarlovet börjar övertalar den 17-åriga Nicolai sin pappa att få spendera en vecka där ensam tillsammans med sin 18-åriga flickvän Bea för att hålla koll på huset och ta reda på mer om platsen, men hans egentliga avsikt är att få spendera tid med Bea och förhoppningsvis få ha sex med henne för första gången. 

Det där med sex blir det lite svårt att få till för så fort de kommit dit avlöser den ena kusliga händelsen den andra. Redan första natten ser Bea en person stå och betrakta huset på avstånd och med hjälp av upplysningar av ortsborna inser de att den gamla kvinnan som bodde där knappast trillade ner i fjorden i misstag natten då hon dog, men för att ta reda på vad som egentligen hände är de tvungna att nysta upp två mycket tragiska händelser flera årtionden tillbaka i tiden.

Boken är inte bara spännande från början till slut utan också lite annorlunda skriven. Ibland är det Nicolai som berättar och ibland Bea. Det finns inget riktigt system på vilket kapitel som är ur vems synvinkel, vilket är lite utmanande, men det fyller sin funktion vad gäller sexet eller rättare sagt frånvaron av sex och hur Nicolais och Beas relation utvecklas för på det här sättet kommer båda till tals och deras osäkerhet och oförmåga att tala med varandra om förhållandet och vad de egentligen vill och hur galet det kan bli då man bara antar saker om varandra synliggörs. En nog så viktig lärdom för alla i ett förhållande, man måste kunna tala med varandra!

Tre saker irriterar mig med boken. För det första är Bea hela tiden fruktansvärt osäker på sig själv, för det andra är boken är knappast skriven för unga vuxna, snarare för 12-14-åringar så det blir lite konstigt då huvudpersonerna är lite äldre, men samtidigt är de ganska naiva och det tredje som irriterar mig lite, men inte alltid, är sättet boken är skriven på. Boken är nämligen skriven exakt så som Bea eller Nicolai skulle ha formulerat sig i skrift, i en dagbok eller så och ibland känns det mer som om jag skulle läsa en uppsats än en roman och syftet med den här berättartekniken är inte helt uppenbar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar