En sådan wow-effekt!

Några av mina vänner räknar de böcker de läser under det här året och en av de bokbloggare jag följer har som mål att läsa hundra böcker i år. Jag blev således lite intresserad av hur många böcker jag har läst och började kolla - bra att bloggen finns som dokumentation trots att jag inte bloggat om alla böcker jag läst. Jag torde nu vara uppe i 44 böcker sedan första januari. Eventuellt kunde jag också lyckas komma upp i hundra böcker i år men det ska ni veta: jag ogillar dylika prestationskrav. Jag gillar inte heller att kolla avstånd på hur långt jag springer, ta tid eller puls eller vad nu allt annat man kan göra. Och det är mest en överlevnadstaktik: för jag är i grund och botten en enorm tävlingsmänniska och låter jag den sidan ta över kan jag aldrig sluta: då blir det ett mål jag måste - MÅSTE - klara; på liv och död. 

Men om ditt mål är att läsa en enda bokserie i år så ska du välja Korpringarna av den norske författaren Siri Pettersen. Daniela har bloggat om del ett Odinsbarn här och om del två Röta här. Det känns som om allt jag kommer att skriva om bokserien inte kan ge den det erkännande den förtjänar; det är frågan om en enorm succé som även jag ser som en blivande klassiker inom genren fantasy. 

Den sista delen heter Kraften och Pettersen har lyckats så otroligt väl med den sista delen: av alla tre tycker jag faktiskt den var bäst. Men då ska ni veta att jag varit totalt hänförd, euforisk och helt eld och lågor efter att ha läst alla delar i trilogin. Wow, säger jag!

I den sista delen Kraften har Hirka kommit till Dreysil, sin fars hemland, för att rädda Ymslanden och sin stora kärlek Rime (som är kvar i Ymslanden). I Dreysil bor de likfödda - de med vita ögon och kraftfulla kroppar som äter genom att sticka in sina klor i vad som helst och suga ut all näring. Inte heller där känner Hirka att hon passar in, trots sitt arv från faderns sida. Hon vill så gärna hitta rätt och platsa någonstans, men det visar sig alltså att hon är en udda person i alla tre världar hon har besökt. Vem är Hirka då? Och vad är hennes uppgift? Så mycket tänker jag avslöja att det blir storslaget och kraftfullt; så mycket mer än man hade kunnat ana.

Bokserien handlar alltså om utanförskap, kärlek, samhörighet och den eviga frågan om människans (eller andra varelsers) oförmåga att ge andra utrymme och frångå egna intressen. Den får en verkligen att fundera på vad fasiken det är för fel på oss. Är någon mer eller mindre värd än någon annan? Av allt det vi håller på med; vad är viktigt i slutändan? Vilka av våra handlingar kan rättfärdigas? Bokserien blir inte bara en gripande historia utan ett forum där vi ställer viktiga frågor och där det ges tillfälle till tankeställare som vi troligen aldrig kommer att kunna ge svar på; eftersom människan aldrig verkar klara av att se längre än vad den egna näsan räcker.

Men det blir inte mindre värdefullt för det. Om alla läste det här kanske vi kunde fatta en hel del bättre beslut. Författaren har lagt enormt mycket arbete på den här storyn. Hon kan vår mytologi, hon kan vår politik, filosofi och historia och väver in allt detta på ett fenomenalt sätt. Jag tycker boken lämpar sig för allt från högstadieåldern och uppåt. När boken höll på att närma sig slutet behövde jag anstränga mig att läsa långsamt; njuta och tänka till eftersom jag inte ville att den skulle ta slut. Men det kom ett slut, tyvärr. Och även om det var ett väldigt bra slut lämnade det efter sig ett tomrum som är svårt att fylla. 

Men min mamma kom tack och lov till undsättning. Hon hämtade Ken Folletts Århundradet-serie och nu är jag istället besatt av den första delen i den; en del som heter Giganternas fall och går löst på 900 sidor historisk fakta och fiktion. Det enda problemet är att jag knappast hinner läsa hundra böcker i år om alla de jag läser är tegelstenar på närmare tusen sidor. Men hur vad det nu; jag skulle ju inte börja tävla. Jag skulle inte ha något mål. Skulle inte. Inte. Nej. Aaarghhh...