Lämna världen

Daniela skrev just en så härlig recension av en bok om gripande och hjärtskärande människoöden, och jag kan passa på att flika in ännu ett boktips i samma genre. Boken jag har läst fick jag av en vän för några veckor sedan och trots att hon tänkte ge upp efter 50 sidor valde hon att läsa vidare och det var ett beslut hon inte ångrade. Jag, däremot, var fastspikad i boken redan efter sid ett.

Boken heter Lämna världen och är skriven av den amerikanska författaren Douglas Kennedy.

Lämna världen var just en sådan bok som ensam kan symbolisera orsaken till mitt stora intresse för läsning. Jag förstår nämligen inte hur människor som inte läser klarar av att förstå den här världen. Vad finns det som förklarar, som upplyser, som ifrågasätter, som nyanserar, som tröstar och som underhåller - och som gör skäl för sig och kompenserar läsningen i förståelsen av livet? Är det film? Eller samtal med vänner? Musik? Räcker egna tankar? Allvarligt; det känns som om mitt liv skulle vara väldigt andefattigt utan böcker. Det låter kanske tragiskt i sig men så är det.

I Douglas Kennedys litterära universum händer det massor. Boken Lämna världen handlar om Jane som växer upp med kärlekslösa och tafatta föräldrar, inleder ett kärleksförhållande med sin professor på universitetet, får ett tufft och krävande jobb inom finanssektorn som hon lyckas få sparken från redan efter några veckor, blir gravid med en nördig filmentusiast, investerar alla sina sparpengar i hans företag som inom kort går i konkurs - och nu har vi bara nått sidan 250 av ca 500. Det är en sådan berättarglädje; en fantastisk och rörande story om ett liv. Och alla dessa vändningar i boken vittnar om komplexiteten i att leva. Om ödet. Om hur saker och ting bara kan hända utan att vi egentligen kan vara ansvariga för vår egen lycka. Om att vi gör det som känns rätt och ibland räcker det till och ibland inte.

Douglas Kennedys träffsäkra iakttagelser av livets gång fick mig att tänka till. Hans litterära anspelande triggade mitt intellekt. Jag skrattade, nickade igenkännande, lärde mig lite nytt, och utvecklades lite lite grann som människa. Och: en hel dag gick jag omkring med en klump i halsen, en förmiddag grät jag. Det var då jag kommit till avsnittet i boken då Janes barn dör i en olycka. Då Jane bestämmer sig för att lämna världen. För vad finns det kvar att leva för då man förlorat sitt allt?

Livet. En kamp.