Voj hoho, säger jag. Det är inte det lättaste att hinna skriva om alla böcker, vilket leder till att jag staplar böckerna bakom datorn för att vänta på ett tillfälle att skriva. Just nu ligger det fem böcker här. Jag tror jag tänker skriva om dem alla idag och tidsinställa blogginläggen under kommande vecka - så, kika in sådär varannan dag så får du nya goda lästips. Jag har några riktiga godingar, kan jag lova.
Två böcker jag älskat att läsa är Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld från år 2009 och Jill Alexander Essbaums Hausfrau, som gavs ut 2015. Jag vet inte varför jag har lust att skriva om de två samtidigt - de är helt olika i tematik, från olika tidsperioder, utspelar sig i olika länder och liknar inte ens varandra i sin utformning. Men de har något gemensamt - och det är att de skildrar kvinnoöden, och speciellt kvinnoöden i olika länder och kulturer.
Huvudpersonen i Hausfrau (jag vet inte varför titeln inte översätts i den svenska versionen) är den amerikanska kvinnan Anna Benz, som flyttar till Zürich och blir hemmafru med tre barn. För att fylla sina dagar börjar hon sent omsider läsa tyska, mest på grund av trycket utifrån. Både hennes man och terapeuten hon träffar regelbundet anser att hon måste börja försöka komma in i samhället. Men Anna gör det inte helhjärtat, hon har noll intresse - och istället får hon sina kickar genom tillfälliga sexuella otrohetsaffärer med män hon träffar lite varstans. Men kickarna är kortvariga och mellan dessa sjunker Anna djupt ner i dimman; det som kan omnämnas som meningslöshet, likgiltighet, apati: depression.
I Presidentens hustru får vi följa med Alice Lindgren, också hon en amerikanska. Alice Lindgren är egentligen Laura Bush, men Sittenfeld har fiktionaliserat presidentfruns liv till en del och väljer därför att kalla henne för något annat. Alice växer upp i en typisk medelklassmiljö, blir bibliotekarie, lever ett stillsamt liv som ändå påverkas av en bilolycka hon är delaktig i som 17-åring. Sedan träffar hon Charlie Blackwell (George Bush), en skojfrisk rikemansson som kommer från en stor släkt med goda anor - och hennes liv ändrar drastiskt.
Jag älskar Alice och nära intill avskyr Anna. Men båda böckerna slukar jag och tycker är så fascinerande läsning. Alice är kvinnan som inte tappar bort sig själv utan förblir sina principer, sin moral och sig själv trogen trots all offentlighet, alla pengar, all ära och all makt. Hon är intellektuell, smart och empatisk. Hon är en mycket beundransvärd person. Anna däremot, gör ingenting av sitt liv. Hon har halkat av och har ingen ork att hoppa på tåget igen. Hon är lealös och saknar mål i livet och karaktär.
Alice är allt jag vill vara. Anna är det jag fruktar. Men det är det mänskliga i dessa öden som är så väldigt gripande. Hur det kan gå än åt det ena hållet, än åt det andra. Och båda två är lika försvarbara, lika värda, lika viktiga, lika äkta. Presidentens hustru slutar lyckligt, Hausfrau på det värsta tänkbara sättet.
Med förra höstens trötthet i minnet är jag livrädd för att jobbhösten igen skall hitta Anna i mig. Samtidigt är jag på ett positivt sätt spänd inför nya utmaningar och tycker att rutiner, hjärnverksamhet, effektivitet och handlingskraft är vad som behövs just nu. Jag vill vara Alice; den av de två som lever.
Sannolikheten att såväl Anna som Alice ändå dyker upp i mig är väl ganska stor. Och det lär väl finnas rum för dem båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar