Jag hittade Harry Potter en sommar under min högstadietid. Jag brukade inte läsa fantasy men bestämde mig för att ge det en chans. Jag minns att jag började med den tredje boken som just kommit ut på svenska. Jag läste den i sittbrunnen på mina föräldrars båt under en av våra många båtsemestrar. Jag blev helt fast. Sen blev det ju att läsa bok ett och två också och därefter följde jag med serien och läste böckerna så fort de kom ut på engelska. De sista böckerna reserverade jag långt innan de ens kommit ut för att få läsa dem så fort som möjligt. Det är nästan lite magiskt att få vara så besatt av något så häftigt. Mellan varven läste jag också de tre eller fyra första böckerna högt för min 10 år yngre lillebror. Filmerna tittade vi ju också på. Och nu har jag läst de två första böckerna högt för mina barn. Tänk så många fina stunder av gemenskap!
Men så blev det ju en teateruppsättning som blev ett manus som gavs ut. Och jag är så glad över att jag njöt precis lika mycket av att läsa Harry Potter and the Cursed Child som jag gjorde då jag läste de andra böckerna för första gången. Först var jag lite skeptisk till att läsa Harry Potter som skådespel, man får ju klara sig med dialog och scenanvisningar och eftersom J.K. Rowling är en lysande författare så det känns ju som om en del går förlorat, som om det hade funnits mer att ge. Men nu tänker jag att man borde läsa skådespel oftare.
Som den sjunde bokens epilog berättar växer karaktärerna upp, gifter sig och får barn och den här boken utspelar sig då de befinner sig i medelåldern. Harry och Ginny har tre barn, James, Albus Severus och Lily Potter och Hermione och Ron har två barn. I bokens centrum står just Albus och Draco Malfoys son Scorpius. Handlingen är bra! Mest gripande är igen barnens perspektiv, Albus som känner att han inte kan leva upp till sina namn och sin fars kändisskap och bakgrund och Scorpius som måste leva med rykten om att han egentligen är son till självaste Voldemort. Namnet Malfoy är ju också lite stämplande, speciellt om man egentligen är alldeles genomsnäll. Harry och gänget har alla fått erfara att föräldraskap inte är det lättaste trots att man förstås vill det bästa för sina barn. Boken innehåller på ett helt naturligt sätt massor med referenser till tidigare händelser som gör den äkta fanatikern själaglad, till och med de redan döda får komma till tals. Och än en gång får Harry faktiskt stå öga mot öga med mörkrets herre.
Gissa om jag skulle vilja se teateruppsättningen nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar