torsdag 18 augusti 2016

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Ni som känner mig också privat vet att jag har gått och gjort något riktigt dumt. Jag har anmält mig till Stockholm halvmarathon den 10 september. 21097,5 meter. Jodå, jag gillar att springa och jag har tagit mig igenom två halvmarathonlopp de senaste åren - men nu är jag inte riktigt i det skick som jag gärna skulle vilja vara. Så det känns lite nervöst. Men tack och lov är det många kära vänner som också hänger med så hur det än blir med det där förgrymmade loppet så lär det bli en rolig resa. Dessutom har jag nya dojor som en av mina vänner försett mig med - efter att hon tyckte mina gamla slitna med hål på tån hade gjort sitt. Jag tänkte mig att lite jesustejp kunde fungera, men hon var av annan åsikt.  

Nå, för att peppa mig har jag nu gått in för att läsa några böcker om löpning. Den första (får se hur många jag skall hinna med) är skriven av Haruki Murakami och heter just Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami är en av Japans mest populära samtida författare och har skrivit mest fantasy och science fiction. Vad jag pratar om... är dock en högst personlig bok och innehåller Murakamis minnen och reflektioner från olika lopp och träningen inför dem.  



Murakami springer minst tio kilometer varje dag. Just nu springer jag samma sträcka en gång i veckan, ibland lite längre. Och så springer jag några kortare turer och om jag har lust kan det bli lite intervallträning då och då. Ja ni hör, oh my. Jag vet inte ens om jag får kalla mig löpare. Men det som är så häftigt med det hela är att jag så himla gärna vill kalla mig löpare. Jag vill vara en som stiger upp tidigt för att springa ett pass före morgonduschen, en som sticker iväg när det finns en timme över och som håller igång oberoende väder och vind. För löpningen ger mig en tillfredsställelse. Under mina springperioder mår jag oftast bra. Hälsan är okej, orken är bra och psyket likaså. Löpningen går med andra ord ofta hand i hand med en positiv självbild - och ett förstärkt självförtroende. 

Murakamis bok innehåller så många sanningar om löpning. Det är underbart att läsa om alla hans tankar och jag är säker på att varenda en som löper regelbundet kan känna igen sig i det mesta. Ni vet till exempel den där eviga kampen om att komma iväg; det är en sådan tröst att få läsa om att också proffslöpare ständigt får jobba med den där inre rösten som säger att man kunde göra något annat men som får kuva sig bara man fått på sig springkläderna och kommit igång. Eller det där med att det i slutändan inte är så viktigt med ett resultat; eftersom löpning sällan är en lagidrott och du hela tiden är din egen värsta fiende spelar det inte så stor roll vad sluttiden visar efter ett lopp. Du kom i mål, och det är det viktigaste. Man är så jävla stolt över bara just det - att komma i mål. 

Fördelarna med att springa är så många. Jag tror att det också var det som var avgörande för mig för många år sedan när jag började löpa. Man behöver ingen partner, eller en grupp. Man behöver ingen särskild utrustning förutom ett par bra tossor (även om jag råkar känna en massa personer som kanske vill inflika något här) och man kan träna var som helst och när som helst. Ni som känner mig vet ju att jag är en inbiten bollfantast som älskar fotta och handboll och jag trodde nog aldrig att jag skulle ge upp lagidrotten. Lagidrott är toppen. Det bästa jag har gjort av min ungdom. Det går inte ens att räkna upp allt vad lagidrotten har gett mig - men allt har sin tid och just nu befinner jag mig i ett sådant skede i livet att jag inte har tid att springa på gymmet eller vara bunden av tider som lagidrotten medför. Jag måste få anpassa min träning efter resten av familjen och därför är löpning lysande. En gång för länge sedan trodde jag nog inte att jag skulle kunna njuta av ensamträning men det gör jag verkligen. Mycket. 

Murakami får ofta frågan vad han tänker på när han springer. Han kan inte svara, han vet inte om han tänkt på något särskilt. Jag fattar precis vad han menar. Jag tror att det allra bästa med att springa är att just inte tänka på något alls. Det är så befriande att vara så inne i den fysiska aktiviteten att man glömmer bort det där man kanske annars grubblar på; oron över jobbet, över barnen, över ekonomin - och får en paus från grubblerierna. Om det är något jag tänker på när jag springer så är det hur helsikes tungt det är. Hur jobbigt det är med den där envisa flugan som surrar kring en, hur obekvämt den där strumpan har korvat sig i skon, hur hörlurarna glider ut ur öronen och tvingar en att ständigt sticka in dem tillbaka. Det är SÅ JÄKLA JOBBIGT att springa. Flåset vill inte finna sig och magen gör uppror. "Hur många kilometer månne jag har kvar?" "Hur ska jag orka?"" Äsch, snart går jag." "Nej, om jag springer till lyktstolpen där, och så lite till.". Men så - så infinner sig ett flow och man bara robotar sig vidare. Kroppen har fattat galoppen och man bara glider iväg. Den känslan, den känslan. Dessutom ger löpningen snabba resultat; om man bara kommer sig igenom de första jobbiga veckorna får man känna på det där legendariska flowet ganska fort. 

Och för att inte tala om lättnaden efter ett lopp eller ett springpass. Den är väl den bästa känslan av alla. Den slår allt. Endorfiner i hela kroppen, händerna i luften; vinnarfiilis.

Ja, att springa - det är grejen det. Och det har Haruki Murakami precis kunnat sätta fingret på.          

2 kommentarer:

  1. Jag har också gått och anmält mig till ett lopp så det här tipset kom passligt!

    SvaraRadera
  2. Jej, kul Fridolina! Lycka till i loppet och hoppas du gillar boken också! Jag läser Christopher McDougalls Born to run just nu och den är lite trög i början men verkar nog lovande.

    SvaraRadera