Skillnad på böcker och böcker?

I tiderna när jag började läsa litteraturvetenskap på ÅA blev jag för första gången medveten om hur mycket värderingar som ryms kring och i litteraturen. Jag var ganska dålig på att analysera och ville inte ens alltid spjälka upp alla verk i små beståndsdelar för att luska ut alla infallsvinklar till förståelse. Jag älskade att läsa, punkt. Och jag blev emellanåt bara frustrerad på alla analyser samtidigt som alla lärare och professorer säkert blev frustrerade på mig och min okunskap. Ännu idag - trots att jag undervisar och "tvingar" mina elever till analys - kan jag ibland bara känna med de elever som inte vill recensera eller prata eller analysera; för läsning är också bara underhållning, avkoppling och privata insikter.

På samma sätt som jag inte heller gillar att klassa litteratur som "bra" eller "dålig", eller skämslitteratur (kiosklitteratur) och höglitteratur. För vem kan egentligen bestämma vad man skall läsa, om vad och hur? När chick lit på 2000-talet blev en giltig genre kom den snabbt att bli ett laddat begrepp, något som blev fult, mindre värt och nedlåtande. Det var ju skrivet av kvinnor och riktat till kvinnor, tala om nonsens alltså! Usch! (Nej - jag hoppas ni insåg min ironi där!). Så istället för att tala om chick lit har vi nu myntat begrepp som feelgood-romaner, relationsromaner och romantiska komedier, allt för att kringgå den där mindre värda genren. Vad är det för strunt? Varför skall vi hålla på att skapa problem där det faktiskt inte finns några problem? Visst kan man diskutera kvalitet och alla kultursfärer har naturligtvis sina konstnärliga kvaliteter - men att nedvärdera en genre som onekligen uppfyller ett behov är ju bara dumt. Alla berättelser skall få finnas och så väljer var och en det man vill ta del av. Var och på sitt sätt.

Jag är en allätare när det gäller läsbart. Allra sämst är jag på dikter och poesi och allra bäst på samtidsromaner som gärna får innehålla en liten uns av samhällskritik och/eller politik. Men jag läser allt och tycker det just är den där blandningen av allt möjligt som ger en allra mest. Igår avslutade jag en bok som kanske skulle klassas som en populärlitterär deckare (och OM den vore skriven av en kvinna som kiosklitteratur?) Vip-rummet av Jens Lapidus.

Boken är den första delen i en ny serie om Teddy som vill bort från sitt gangsterliv (efter åtta år i fängelse) och vill bli en vanlig arbetande Svensson. Tillsammans med Emelie, en ambitiös jurist, skall han hitta Philip (Östermalmsstekaren) som blivit kidnappad. Om ni har läst Snabba cash-serien vet ni vad som gäller för Lapidus fortsätter i samma spår. Dock tycker jag Vip-rummet inte hämtar så mycket nytt: det är fortsättningsvis Stockholm i alla perspektiv och samhällsskikt som skildras. Ett Stockholm som för mig är helt främmande men intressant.

Men deckare alltså - där har vi en genre som verkligen är överallt! Läser du deckare?