Kort sagt handlar boken om Theo som mister sin mamma i ett bombdåd på ett museum. Han är 13 år gammal. I kaoset råkar han få med sig en dyrbar tavla, Steglitsan av Carel Fabritius, och tavlan hänger med som samvetskval genom hela Theos liv. Den kommer att symbolisera många saker: mamman han saknar, att göra rätt ifrån sig, den mörka sidan, skelettet i garderoben, skönhet och glädje. Den trettonåriga moderlösa Theo hamnar så småningom hos sin alkoholiserade far efter ett stopp hos en annan familj, som också har en stor roll i boken. Hos sin pappa träffar Theo Boris, en trasig ung kille som blir Theos inkörsport till alkohol och droger men även till äkta vänskap. Så småningom kommer Theo tillbaka till New York där han bodde med sin mamma och blir inneboende hos Hobie, en konsthandlare som också blir min favoritkaraktär i boken. Läsaren får följa Theos liv: kärlek, missbruk, vänskap, död, vardag, lögner, livskriser, utveckling - där tavlan som sedermera visar sig ha blivit stulen av Boris får en central roll.
Min känsla genom hela boken var olust och bräcklighet. Vem är det som sitter nånstans och kastar vårt livs tärning? Vem är det som har ansvaret att fördela pluspoängen och privilegierna? Boken är inte sorglig alls trots att jag kanske får det att låta som så. Tvärtom har den ett väldigt lättsamt perspektiv på livet; det kunde vara så mycket mer dystert. Men man lider med Theo under uppväxtåren, man kommer att hata drogerna, man avskyr den alkoholiserade pappan och hans inflytande (eller icke-existerande inflytande) i sonens liv, man ifrågasätter alla hemligheter som bara blir fel och det är svek, brist på kommunikation, gangsterliv, otrohet och sorg. Men det är som det är. Vem vill leva så, liksom, men vad har vi för val?
Donna Tartt summerar själv livet; "Att livet - vad det än är - är kort. Att ödet är grymt men kanske inte slumpartat. Att naturen (det vill säga döden) alltid vinner men att det inte innebär att vi måste buga och krypa för den. Att det kanske är vår uppgift att engagera oss i livet även om vi inte alltid är så glada över att vara här...".
Jag vet inte. Monica Ålgars skrev igen (!) en så bra kolumn i gårdagens Hbl. Hon funderar på hur vi kan sitta här och kritisera brunchyoghurtens kvalitet medan 800 miljoner människor lider av hunger. Eller varför vi bokar resan till Sardinien för att kunna bada i samma vatten som båtflyktingarna dör i? Jag önskar, precis som hon, att jag också vore en större människa, med högre blick, än så här.
Och ändå, livet är alltid relativt. Våra bekymmer är alltid våra bekymmer oberoende hur stora de är i relation till andras. Allt är möjligt hör man ofta folk säga, men jag tvivlar. Allt är inte möjligt för allt beror så mycket på vilka krav vi har på oss själva, i vilken kropp vi råkar födas, hur vår familj och släkt och kultur råkar se ut; hur tärningen kastas. Och vi får ju, trots allt, inte välja omständigheterna i våra liv. De bara kommer med som bonus vid födseln. Grattis, här är ditt liv! Hoppas du gillar det.
Tack och lov är inte våra liv 782 sidor. Det blir lite för mycket tankar på så få sidor. Livet, med all lycka och olycka, tenderar att spädas ut lite i taget. Och bra så!
Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar